Defragmentering, diskrensning och tömd papperskorg

Något har hänt med mig. Saker poppar upp, plötsligt och oväntat, och får mig att förstå saker som jag inte sett förut. Sammanhangen blir klara. Förut när jag nuddade dom här sakerna och blev påmind om smärtan så blev jag bara ledsen och förtvivlad och tog på mig sakerna ännu mer. Nu så blir jag arg och tänker vafan, varför ska jag bara svälja allt?

Och när jag står där med svaren och ser allt klart så inser jag hur några små skitar i mitt tidigare liv har förpestat och förstört och om jag hade vetat då vad jag vet nu så hade jag sluppit vara så förbannat liten jämt.

Jag blev mobbad när jag gick i skolan. Jag skäms nästan när jag säger det. Mobbad, jag? Nej men de bara retades lite. Det var väl inte så farligt. Mobbing är mycket värre - se, där förringar jag mig själv igen. Jag duger inte ens som mobboffer. Men mobbad var vad jag blev. En kille kallade mig för fisken, för att jag hade så fula fiskögon. Du är så jävla ful, skrek andra efter mig i korridoren. Jag har blivit retad för mitt underbett. Folk har frågat varför jag står och ser så jävla sur ut för, för att mina mungipor pekar nedåt när jag är avslappnad och tänker på ingenting och minst av allt är sur. Sånt här sätter spår. Såna spår att jag ständigt och jämt och nästan omedvetet funderar på hur jag ser ut just nu, om jag borde le lite omärkligt och kisa lite med ögonen så de inte ska se så stora ut.

Min man är min älskling men han har en förmåga att trampa på mina ömma tår. Ingens åsikter har så mycket betydelse som hans. Så när barnen i går kväll bad mig att göra "tanten" (som är en grimas som ungarna älskar när jag gör) och han sa; Usch gör inte så där det ser för hemskt ut. Ja då tog jag åt mig, då blev jag den fula, äckliga lilla tönten igen. Fast den här gången så såg jag plötsligt varför. Jag kom ihåg alla dom där gångerna som jag blivit mobbad och jag såg ett sammanhang och jag blev förbannad.

Varför ska jag lära mig att inte ta åt mig? frågade jag Erk. Varför ska jag svälja och tänka att han menade inget illa? Varför är det inte du som ska tänka efter vad du säger? Om jag får känna mig värdefull, vacker och älskad så kanske jag så mycket lättare kan börja lära mig att inte ta åt mig. Då kanske jag snart, kanske redan i morgon kan få vara den stora fina människa jag egentligen är.

Och om jag älskar mig själv tillräckligt mycket så kanske jag tar hand om mig själv bättre.

Varje dag ska jag berätta för mina barn hur fina dom är. Varje dag ska jag berätta för dom att den som mobbar har problemet inom sig och att den som blir mobbad bara råkar vara ivägen. Jag kan ju se det nu, hur usla, små och fula liv dom där som mobbade mig hade. Jag borde ha slagit dom på käften då och tagit tillbaka min värdighet direkt. Tänka sig, att jag hittade den igen så här tjugo år senare. Och hela tiden har den funnits inom mig, gömd under en massa bråte. Och nu slåss jag med näbbar och klor för att få behålla den.