Vi hade ett viktigt samtal igår gubben min och jag. Vi inser att vi håller på och faller i slentrianfällan. Inte för att vi vill eller för att vi slutat bry oss utan för att vi inte orkar stå emot. Det är så mycket runtomkring oss hela tiden så vi hinner och orkar inte riktigt med de där essentiella sakerna i livet som att umgås med goda vänner, sitta och prata, kramas, ha kul, lyssna på musik, gå ut och gå, älska, se på stjärnorna, busa, bli lite full, åka på äventyr, vara spontana...
Jag tror vi måste omprioritera. Hitta tillbaks till det viktigaste i livet.
Det är så lätt att fastna för det vi gör är ju oftast kul, vi trivs ju med jobb och de saker vi gör som tar tiden i från det andra. Men hur kul det än är så är inte livet riktigt helt om man inte har tid för resten också.
Och jag skiter väl i jobbet och pengarna och hela fadderullan om jag måste avstå från en stunds stjärntittande tillsammans med min älskade för att få det andra. Jag kan vara glad och nöjd (och lite lamt tillbakalutad) men inte fan är jag lycklig om jag inte får komma under skinnet på honom då och då.
Jag saknar mina bergochdalbanekänslor. Jag vill flyga. För herregud vi bråkar inte ens längre. Tur att vi vill samma saker i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är verkligen bra att ni vill samma saker.
Jag har aldrig riktigt kommit så långt att slentrianfällan lurat bakom hörnet. Men om jag gör det ska jag akta mig.
Önskar er lycka.
Ja det är bra... Slentrian är bara för hopplöst. Hur bra man än har det i övrigt.
Skicka en kommentar