Som en humla - surrar runt och luktar honung

Världen är en lustig plats att bo på. I min egen lilla värld så sjuder det av liv just nu. Jag klev ut på trappen igår kväll och lyssnade på våren. Hela sjön bubblande av grodor, en och annan fågel tjoade och en stund senare började ett rådjur skrika i skogen. Varje dag ser jag tranor som kliver runt på åkrar och äter, överallt växer vitsippor i stora hav. De första gullvivorna har tittat fram och hararna springer runt och leker.

Här är allt frid och livet som det ska vara.

I min andra, större värld finns det just nu väldigt mycket sexualitet av olika slag. Till en stor del beror det på att det är SpringePride i Eskilstuna i helgen. Jag läser Mian Lodalens bok Smulklubbens skamlösa systrar för på lördag ska Linda och jag intervjua henne och det känns bra att vara lite uppdaterad. För mig är sexualitet något positivt oavsett vems den är och vilka uttryck den tar sig (naturligtvis så länge det inte skadar någon) men jag har märkt att många omkring mig inte riktigt ser det på samma sätt. Det finns så mycket fördomar. Överallt. Hela tiden. Jag blir så ledsen.

I helgen var vi på kalas. Då berättades det om en husvisning i närheten av oss. Och herregud, ett av paren som var och tittade var homosexuella. Har ni hört på maken? Flera skrattade högt på ett sånt där hånfullt generat sätt. Och jag satt och slogs med mig själv om jag skulle säga ifrån eller hålla tyst. Jag skulle vilja fråga dem om de tycker jag är konstig, om de ens har någon aning om min sexualitet. Det har de ju inte. Och vad spelar det för roll? Kan man inte bara se människorna och strunta i vad de tänder på och vem de blir kär i? Det är ju inget de skulle få för sig att diskutera med någon annan. Inte sjutton skulle de sitta och skratta åt ett heterosexuellt par och fråga sig vad de håller på med bakom sovrumsdörren. Jag undrar vad det är som skrämmer så med sex. Flera av de öppnaste och trevligaste människor jag känner är sådana som lever ut sin sexualitet. Det finns en hel värld av människor som träffas för att ha sex, för att leka och få nya upplevelser. Dessa människor är ofta helt underbara. Kanske är det så att om man bejakar sin sexualitet så mår man mycket bättre i sig själv. Och människor som tycker om sig själva tycker oftast också om andra.

Det här blir ett väldigt långt inlägg men strunt i det. Jag vill också berätta om Mian Lodalens bok. Jag har inte läst färdigt den ännu men den gör mig lite ledsen. Hon skriver bra och jag gillar den fräcka stilen. Men är det så svårt och så jobbigt att vara singel och lesbisk? Jag har läst en liknande bok förut fast den handlade om en heterotjej. Men jag fick en liknande känsla av den. Att det är så desperat jobbigt att vara singel och i behov av sex och närhet. På något sätt blir det ju bara en bekräftelse på att det är fel att vara singel och fel att vara lesbisk och det gör ont i mig. Jag hoppas att ingen annan än jag upplever boken så. Men jag skulle gärna läsa en bok som får mig att vilja bli lesbisk istället för att som nu bli ännu mer förvirrad. Kanske beror det på att jag läst Bitterfittan nyligen. Det är skit att vara hetero och gift och det är skit att vara homo och singel. Var finns lyckan någonstans? Finns det ingen lycka i att bara vara sig själv?

Jag vill gå ut och sätta mig i skogen och vara ett djur istället.