Lektion i jämställdhetsarbete

Jag funderar. Boken jag läser just ni får mig att börja fundera. Bitterfittan heter den och jag ska inte diskutera den här och nu eftersom jag läser den till bokklubben. Men mina tankar vaknar till liv, tankar jag har haft många gånger förut men som nu, i och med att jag läser boken, på något sätt har blivit mer uttalade och bekräftade.

Jag har ofta tyckt mig märka att män i olika sammahang har blivit lite rädda för mig. Den är en konstig sak att förhålla sig till. Speciellt som jag är en snäll och omtänksam person av födsel och ohejdad vana. Men dessa män har på samma gång också lockats av mig på något sätt. Jag är ingen supersnygg och välformad kvinna, ingen sådan man vänder sig om efter, men jag har märkt att jag emellanåt drar till mig män. Men dessa män blir också skrämda av mig. Det är som om de lockas och vill men när det kommer till kritan så klarar de inte av mig. Jag inser nu att det låter som om det handlar om sex men det handlar om många andra sorters situationer också. Men sex med, självklart. Det här gör mig lite ledsen och jag känner mig missförstådd. Det gör mig också förbannad och irriterad många gånger. Varför förväntas jag vara på ett visst sätt för att jag är kvinna? Och varför är det så spännande när jag inte är det? Och varför klarar så många män inte av det faktum att jag är en människa, helt enkelt en människa, som lever och försöker leva mitt liv på mitt sätt?

Jag blir förbannad när jag tänker på ojämställdhet och påklistrade könsroller och orättvisor. Men samtidigt känner jag mig inte ojämställd när det handlar om mig som individ. I ett större sammanhang så är jag det, för att jag råkar vara född till kvinna. Men i mitt privata liv så är jag det inte helt enkelt därför att jag vägrar vara det. Visst får jag kämpa och slåss för att få det jag vill många gånger men jag utnyttjar ju min rättighet att slåss för det jag vill ha och behöver. Jag nöjer mig inte. Jag böjer inte på huvudet och accepterar. Därför är jag inte ojämställd. Det ligger ett accepterande i att säga att man är ojämställd, tycker jag. "Ja det är skit men så är det", ungefär. Om man vägrar vara undergiven, dum, mindre värd, om man vägrar att godkänna förtryck, då visar man att man inte tilltåter att någon trampar på en och då kan man göra en skillnad. Det är i alla fall jag övertygad om.

Jag tror att män behöver börja tänka och kvinnor behöver börja sluta accptera. För våra barn gör som vi gör och de ser oss som sina förebilder. Det är inget konstigt med det. För att bli människa behöver man ha en människa att ta efter. För min dotter är jag en kvinnlig förebild och för min son en mänsklig förebild precis som deras far är en manlig förebild för sonen och mänsklig för dottern. Att min 6-årig dotter kan sitta vid köksbordet och se sin pappa hälla sås ur burken (för att det inte finns någon sked framtagen) och utan ett ord vända sig om, öppna bestickslådan, ta ut en sked och räcka den till honom det är inte en kvinnlig medfödd åkomma utan något hon förstått att hon ska göra eftersom jag gör så. Så med enkel matematik kan man räkna ut att söner gör som sina pappor och döttrar som sina mammor. Naturligtvis (och tack och lov för det) så gör de även som den andra föräldern gör ibland.

Kan ni fatta vilket otroligt stort ansvar vi har som föräldrar? Vill jag förändra, vill jag att världen ska bli lite mindre ojämställd så måste jag också leva ett jämställt liv. Jag måste stå upp för mig själv och inte acceptera orättvisor. Jag måste kämpa och slåss, prata och förklara och aldrig någonsin ge upp. Men samtidigt är det ju så att hur mycket jag än gör för jämställdheten så går det jävligt långsamt framåt om inte ni andra också gör något.

Män behöver börja tänka och kvinnor behöver börja sluta accptera. Sätt fart! Ingen tid att förlora.