Min svärfar är på akuten. Det känns oroligt. De börjar bli gamla. Saker är sällan för evigt och definitivt inte människor även om man gärna vill inbilla sig det. När jag var liten fanns de. De som alltid hade funnits. Äldre släktingar och bekanta. Nu är många av dem döda. Och jag inser att den tiden för alltid är förbi. Min barndom då livet var evigt och människorna runtomkring mig alltid skulle finnas. Nu ser jag istället att det är mina barn som befinner sig där och våra föräldrar är de människor de tror alltid ska finnas. Men så är det ju inte. De blir äldre och jag med. Sakta men säkert puttas jag uppåt tills jag en dag hamnar överst. Äldst. Närmast döden.
Det är inte konstigt att människor vill ha en gud att tro på. Och ändå kanske det vore mest trösterikt att kunna förlika sig med att dö är att förmultna, bli till jord. Att jag alltid kommer att vara en del av det jag känner till. Det man inte vet och inte förstår är det som sätter skräck i en. Vad ska jag i himlen och göra jag som är höjdrädd? Vad ska jag i helvetet och göra jag som inte tycker om att vara instängd? Bättre då att få vara här, mitt i allt jag älskar och nära dem jag älskar. Få dö trygg och kanske återfödas till ett annat liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hoppas din svärfar blir ok. Gurrs farmor är dålig och de tror de sista dagarna är här... det är som du säger, när man är liten tror man att de vuxna omkring en finns för evigt. När min morfar dog var jag 18 år och inte ens då hade jag förstått. Jag fick en jättechock av det faktum att han lämnade mig och var borta.
Man vänjer sig aldrig vid döden. Den överrumplar varje gång.
Man tappar fotfästet men efter att genomgått två gigantiska sorger så vet jag att man känner fast mark under fötterna efter ett tag igen. Men man blir aldrig densamme igen.
Hoppas han repar sig.
Döden har alltid skrämt mig oerhört men har avtagit något med åren (paradoxalt nog).
Tack båda. Jo jag tror han blir ok. Jag har inte hört något än men det löser sig nog.
Skicka en kommentar