Svek

Vad är värst med att bli sviken? Just det att man har blivit sviken eller att man känner sig så jävla dum och lurad? Att man har gått runt och trott något som visade sig vara en lögn. Att andra har vetat något man själv inte fattade.

Jag hatar att känna så här. Jag hatar den människa jag blir för att att jag är rädd och osäker. Jag hatar tomheten som fyller mig och smärtan som skriker efter lindring. Jag hatar att uppgivet förlåta för att jag inte vet vad jag annars ska göra. Jag hatar att vara svag. Jag hatar att andra människor bara ser en liten del och dömer mig därefter. Jag hatar den människa jag blir i deras ögon för att de inte vet allt.

Allt är ett stort jävla varför och sveket bränner i mig, gör svarta märken jag tror aldrig kommer att gå bort. Jag blir liten och ful, krymper och skrumpnar. Jag dör så sakta att det vore skönt att hjälpa till.

Jag hatar när mitt liv blir till inget.

Jag har förlåtit så många gånger så jag hatar att förlåta. Det gör ont. Det blir meningslöst och fult.

Och jag blir så liten och ful i all min meningslöshet.

Jag önskar jag kunde säga åt dig att gå, och mena det. Men det är ju inte vad jag vill. Allt jag vill är att bli älskad av dig. Du som alltid, alltid gör mig så illa. Du som alltid, alltid raserar det jag byggt upp.

Jag hatar att du får döden att betyda mer än våra barn.