Det är väldigt vackert utanför mitt fönster. Månen lyser stor och rund bakom trädgrenars silhuetter medan molnen flyger förbi i flock. På landet är himlen mörk och stor och världen brer ut sig. Jag har gått hundpromenader i stjärnklara, iskalla vinternätter. Aldrig är himlen så stor som då. Den välver sig högt över mitt huvud och visar sin skönhet och storhet och får mig att känna både tillhörighet och litenhet. Jag syns inte från stjärnorna men jag är en del av den här världen. En sådan promenad kan göras med en vän eller ensam men allra bäst görs den med en hund vid sin sida. Någon som inget hellre vill än vara just där jag är men som inte säger något utan bara delar stunden i tystnad.
Jag är inte hel utan hund.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Då tycker jag du skaffar dig en snart. Kanske efter att exjobbet är färdigt och skolan är slut?
Ja, om det går bra med mitt företag så jag kan jobba mycket hemifrån då ska jag skaffa mig en hund.
Vilket sammanträffande. Jag upplevde ju det igår. Månen verkligen lyste upp landskapet (hmmm... nästan lika mycket som Globen) när jag var ute och strosade med Sebbe. Underbart är det.
Skicka en kommentar