När blåsipporna blommar

Den här kvällen för sju år sedan städade jag och sorterade grejor. När jag lade mig kände jag hur det drog i magen. Det kom och gick med jämna mellanrum. Jag somnade med Will bredvid mig och vaknade klockan ett av att det blev blött i sängen.
- Jag måste ha en handduk, sa jag till Erk, vattnet gick.
Sedan var det bara att ordna barnvakt och ringa förlossningen och beställa en ambulans eftersom bäbisen inte hade fixerat sig. Jag fick inte resa mig upp utan låg som en strandad val på båren som den stackars ambulanspersonalen förtvivlat slet i för att få över lera och grus.
- Jag kan gå, försökte jag, men de sa bestämt i från.

Ett par år tidigare bestämde vi oss för att försöka få ett syskon till Will. Men tiden gick och det hände inget.
- Jag skulle vilja ha en Beata när blåsipporna blommar, sa jag.
Men tiden gick och det hände inget. Men så en dag så var det sant. Vi skulle ha en bäbis till. Jag glömde bort det där med blåsippor för jag mådde så illa och jag hade väntat så länge.

Vi åkte in till förlossningen med ambulansen och den här gången var det lite annorlunda. Jag hade bestämt mig för att föda utan smärtlindring så långt det gick. Möjligtvis kunde jag ta lustgas. Med Will så blev det lite jobbigt för att jag inte var insatt i hur smärtlindring kunde fungera och han föddes dessutom med stjärten först.

Jag låg där i förlossningssalen med Erk bredvid mig. Han höll min hand och jag andades och provade lustgasen.
- Vet du vad jag såg i dag, sa han, jag såg de första blåsipporna.
Och några timmar senare föddes hon, Beata, när blåsipporna blommade.

Och vet ni vad vi hittade i dag? Jo, de första blåsipporna. Och i morgon fyller Boll sju år.