Klantiga jag

Väl hos barnmorskan insåg jag (för sent) att jag inte hade tänkt på att kolla om jag hade pengar med mig. Jag har ett svagt minne av att det stod på kallelsen att jag skulle ha med mig hundra kronor i jämna pengar. När jag skulle betala fick jag vända ut och in på plånboken och lyckades skrapa ihop 99 kr i småpengar. Kvinnan såg mycket sur ut och muttrade något om att det fick väl gå då.
- Du kan få en euro, sa jag. Jag hade några kvar sendan Finlandsresan.
- Mutter, mutter, svarade hon.

Sedan var det dags att gå in till barnmorskan. Jag kände igen henne någonstans ifrån. Men var? Jag tror att det var ett helt annat sammanhang och jag tror att hon kände igen mig också. Hon var mycket trevlig och professionell men vi båda hade lite svårt att titta varandra i ögonen. Det är så irriterande att inte kunna placera den man har framför sig, särskilt när vederbörande ska ner och böka mellan benen.

Jag sprang in i en affär och handlade lunch och bäst jag stod där och stirrade på en hylla så sa någon hej. Det var en kille som jag gick på datorteket tillsammans med för hundra år sedan ungefär. Hans dotter har gått på samma dagis som Boll. Tydligen så jobbar han i den affären. När vi gick på datorteket så verkade han vara en mycket driftig kille med stora ambitioner. Och nu packar han upp varor på Ica. Det kanske är ett toppenjobb men lite skrämmande tycker jag det är. Jag vill inte plocka upp varor på Ica, jag vill jobba som informationsdesigner eller skribent. Om han som är kille, trevlig, snygg, driftig och framåt jobbar på Ica innebär det då att jag också riskerar att hamna där?