Tiden som inte fanns

Jag vill ju så mycket. Skriva. Helst. Har mina historier som ligger där och väntar. Jag tror jag borde vara bättre på att ta mig tid. Dom finns där och dom lever men det är jag som har makten och skyldigheten att släppa ut dom. Jag som ska se till att deras liv fortsätter. Som Andreas, han väntar i ett pubertalt töcken på att förföra Kerstin. Om det någonsin blir av. Eller om det går på tok? Eller hon som utsätts för ett experiment... Överrakningen som väntar. Jag måste förlösa dom.